Beskrivning
Fontana di Gennaro, vars egentliga namn är Vattumannens fontän, är en marmorfontän från 1602 i början av Corso Cavour, i Messinas centrum. En ung Vattuman sitter på ett klot omgivet av djurkretsens tecken.
På en åttkantig bassäng av rosa marmor bär en hög piedestal klotet, som föreställer världen eller himlavalvet, omgjordat av ett band med de tolv stjärntecknen. Vid dess fot finns fyra maskaroner.
Överst sitter Vattumannen: en naken, atletisk yngling som håller två amforor. Fram till 1870 rann vattnet både ur maskaronerna och ur hans kannor. Den vita marmorn, nött av tiden och märkt av jordbävningen, ser nästan ofullbordad ut, men figuren är fortfarande kraftfull och full av rörelse.
Fontänen beställdes av Messinas senat, som tillägnade den kung Filip III. De sex senatorernas namn och årtalet var inhuggna på en minnestavla på det närbelägna Palazzo Brunaccini, som förstördes i jordbävningen 1908.
Historikern Caio Domenico Gallo berättar att den restes ”när det nya året 1602 gick in”, på torget vid Sant'Antonios församling som kallades ”di Jannò”. Upphovsmannen är osäker: den har tillskrivits Rinaldo Bonanno, men skulptören dog 1590, och troligare är att den är gjord av en av hans elever.
Också det folkliga namnet är en liten gåta. Gennaro kan komma från månaden då solen går in i Vattumannens tecken (januari, på italienska gennaio), eller från namnet på familjen som bekostade verket.
En annan hypotes kopplar det till Janus, den romerske guden för portar: här fanns en port i stadsmuren, och torget kallades ”di Jannò”. Men att minnet av en romersk kult skulle ha levt kvar ända till 1600-talet verkar osannolikt.
Fontänen stympades av jordbävningen 1908, monterades ner och förvarades i många år på museet. I början av 1930-talet, efter restaureringen, sattes den ihop igen inte långt från sin ursprungliga plats, där den står än i dag.
På en åttkantig bassäng av rosa marmor bär en hög piedestal klotet, som föreställer världen eller himlavalvet, omgjordat av ett band med de tolv stjärntecknen. Vid dess fot finns fyra maskaroner.
Överst sitter Vattumannen: en naken, atletisk yngling som håller två amforor. Fram till 1870 rann vattnet både ur maskaronerna och ur hans kannor. Den vita marmorn, nött av tiden och märkt av jordbävningen, ser nästan ofullbordad ut, men figuren är fortfarande kraftfull och full av rörelse.
Fontänen beställdes av Messinas senat, som tillägnade den kung Filip III. De sex senatorernas namn och årtalet var inhuggna på en minnestavla på det närbelägna Palazzo Brunaccini, som förstördes i jordbävningen 1908.
Historikern Caio Domenico Gallo berättar att den restes ”när det nya året 1602 gick in”, på torget vid Sant'Antonios församling som kallades ”di Jannò”. Upphovsmannen är osäker: den har tillskrivits Rinaldo Bonanno, men skulptören dog 1590, och troligare är att den är gjord av en av hans elever.
Också det folkliga namnet är en liten gåta. Gennaro kan komma från månaden då solen går in i Vattumannens tecken (januari, på italienska gennaio), eller från namnet på familjen som bekostade verket.
En annan hypotes kopplar det till Janus, den romerske guden för portar: här fanns en port i stadsmuren, och torget kallades ”di Jannò”. Men att minnet av en romersk kult skulle ha levt kvar ända till 1600-talet verkar osannolikt.
Fontänen stympades av jordbävningen 1908, monterades ner och förvarades i många år på museet. I början av 1930-talet, efter restaureringen, sattes den ihop igen inte långt från sin ursprungliga plats, där den står än i dag.